Linnéa ska volontära i Belgien på ett Wildlife Rescue Center under juni och juli. Här kan ni följa hennes upplevelser & äventyr!
Hej!
Internet fungerar dåligt på de stationära datorerna och knappt alls på min bärbara. Här är i alla fall lite dagbok från igår. Bilder får komma senare.
Lördag 2 juni. Ankomst.
Första inlägget i min pseudodagliga dagbok. Igår var en resedag, med buss, tåg och flyg till Oostende. Jag kom fram vid åttatiden och blev hämtad av en lokal volontär, vars pappa skjutsade oss. Brent, volontären, visade mig runt på centret, och jag fick hjälpa till med att mata en del ungfåglar (kajor, tror jag). Jag fick också möta den första döda fågeln. Många fåglar klarar sig inte, och de som dör får en lapp runt benet och läggs i en frys, för att senare gå till en samling i ett museum. En frys full med döda fåglar av olika slag är onekligen en syn…
Jag åt middag hos hans familj, och fick med mig lite yoghurt till frukost idag – inga affärer var öppna.
Idag, då. Jag börjar inte jobba förrän på måndag, så jag har åkt runt och utforskat närområdet med cykel en del. VOC ligger nästan precis bredvid havet, men vattnet syns inte – under någon mer krigisk tid byggdes en befäst jordvall som skymmer utsikten. Längs havet finns en bred gång- och cykelväg som jag följde in mot Oostende centrum, som ligger ungefär sju km bort. Jag cyklade inte hela vägen, men passade på att titta in på biblioteket som låg lite närmare. Tyvärr bygger de om just nu, så jag får återkomma.
Jag handlade lite mat, och här kom den första kulturkrocken. Den kan förstås ha berott mer på att det enda som fanns nära räddningscentret var lågpriskedjor. Jag gav mig ut på jakt efter havregryn, mörkt bröd och lite annat, och möttes av ett mardrömsstort, labyrintliknande köpcenter med hyllmeter efter hyllmeter av chips, läsk, sprit och tvättmedel. Jag flydde därifrån och tittade in på Lidl, som hade ett liknande utbud men var mindre. Det slutade med müsli istället för havregryn, jag får väl se russinen som en ersättning för lingonsylt när jag gör min frukostgröt. Mjölken vet jag inte hur jag ska förhålla mig till, den förvaras inte svalt och hävdas gå ut i september…
En beskrivning av själva VOC är kanske på sin plats. Ett räddningscenter för vilda djur, nästan bara fåglar, som ligger mellan en flygplats och havet. Delar av byggnaden präglas av lukten och ljudet från hundratals fåglar – inget påträngande, men det påminner mig om var jag är varje gång jag går in. Burar inne och ute för över trehundra fåglar, igelkottar och andra små däggdjur. De har några heltidsanställda, men är beroende av volontärer – både lokala och de som kommer via EVS. Det finns ett kontor, där jag just nu sitter och försöker nå Internet, som de ofta har problem med. I andra ändan av byggnaden finns ett kök och vid det ett litet, litet sovrum som jag ska dela med en annan volontär som ska komma snart. I köket tillhör det mesta alla, lunchen idag tillagade jag t.ex. av sådant allmängods. Det finns en kyl inne i sovrummet där jag kan lägga egen mat.
De som jobbar här är utan undantag trevliga människor, det är i alla fall det intryck jag fått hittills. Vissa har jag inte träffat än. På det stora hela tror jag att det kommer att bli en spännande och härlig sommar.
Hej!
Lite mer dagbok här, samt lite bilder :) Internetanslutningen är på bra humör, så det är bara att passa på…
Måndag, första arbetsdagen (4 juni)
Min första arbetsdag inleddes bokstavligt talat med en kalldusch. De hade inte ställt in att varmvattnet skulle kopplas in på morgonen, och eftersom jag redan var lite frusen när jag gick upp krävdes det ett stort mått självdisciplin för att slutföra duschandet. Annars en lugn morgon, det skönt att bo på jobbet så att säga. Att cykla i blåsiga Oostende verkar måttligt roande, trots att det är platt.
Arbetet kan nog bäst beskrivas som omfattande. Det finns alltid något att göra, så om man är klar med en sak är det bara att leta reda på en annan. Kärnuppgifterna – skötseln av djuren – fördelas i början av dagen så att de blir gjorda. Eftersom jag är ny utförde jag de mesta arbetsuppgifterna tillsammans med någon annan, mestadels med en tjej vid namn Gala – vi två hade ansvaret för bland annat ett rum med kaniner och en hare, som skulle matas/tvångsmatas (beroende på individen) med mjölk. Övrigt: sondmatning av påfågel (som tillhörde en av volontärerna och som fått en kula i benet) samt av fiskmåsar – de senare var svåra och bets hårt. Matning av olika fåglar, där en liten talgoxe (hona, tror jag) måste ha tyckt att jag är en ordentlig träskalle, för hon satte sig på mitt huvud och hackade runt.
En stor del av arbetet är rengöring. Hundratals sjuka eller föräldralösa djur lämnar ifrån sig en del restprodukter, redskap och övrigt blir smutsigt och god hygien är förstås en grundförutsättning för djurens välmående. På det stora hela har jag inget emot detta, arbetet känns meningsfullt och är mentalt avkopplande. Mycket på centret bygger på eget ansvar, initiativförmåga och samordning. Man skriver själv in vilka dagar man jobbar en viss vecka och försöker att lägga det så att det inte blir för många en dag och tomt en annan. Hinner någon inte med något under dagen hoppar en annan in, inget tjafs om att “det där skulle ju du göra”. Folk är här för att de vill det, frivilligt. Det känns som att detta påverkar stämningen på ett positivt sätt.
Tisdag (5 juni)
Idag var vi färre, på eftermiddagen bara tre. Därmed hann vi inte med mycket annat än huvuduppgiften, att ta hand om djuren. Med andra ord: mindre städning, mer matning och dylikt. Vi har fått in en havssula, som tycks högra ha vingen lite ur led. Stor fågel med en ordentlig näbb, så skyddshandskar och skyddsglasögon är ett måste. Medicinering och sondmatning av denna.
För mig har dagen mest bestått av matning av ungfåglar, på eftermiddagen roterade jag i princip konstant mellan tre burar. Fåglarna i varje bur skulle matas varje timme, och det tog kanske tre kvart att bli klar med alla burarna. Talgoxen som jag nämnde tidigare – den som hackade mig i huvudet – var i en av dessa burar. Idag upptäckte hon mina öron, kanske för att jag hade andra örhängen. I vilket fall tyckte hon uppenbarligen om att picka på dem (både örhängena och öronen), något jag själv inte var fullt lika förtjust i. Ibland kittlades det, ibland gjorde det ont och jag fick hela tiden den obehagliga känslan av att hon skulle försöka picka inne i örat. Därför flyttade jag försiktigt på henne varje gång hon satte igång, vilket var ofta.
Trots sitt pickande är hon min favorit av alla djuren. Idag upptäckte jag hur hon vill bli matad. De flesta fåglarna, de unga, öppnar näbben (ofta högljutt pipande) och så är det bara att peta ner eller släppa ner maten med pincett. Vissa andra, äldre, vill picka själva från pincetten. Inte talgoxen – här ska jag istället hålla fram en rätt stor bit mat, för hand, som hon tar i näbben varpå hon flyger till en gren, tar maten under ena foten och pickar loss bitar. När jag går in i rummet där buren med småfåglar står flyger hon och sätter sig på gallret närmast och tittar på mig. Med risk för antropomorfism känns hon som en intelligent och sällskaplig liten fågel. Jag hoppas att det går bra för henne – mig veterligen är hon en av alla ungfåglar som hittats utan föräldrar och alltså fullt frisk. Haren däremot, som jag misstänker var Galas favorit, dog inatt, så visst finns det en risk med att bli alltför fäst vid en viss individ. Den var sjuk och var väldigt svag igår, så det var väntat men ändå sorgligt.
I övrigt fick vi in en uggleunge igår kväll, oerhört söt. Vi har också släppt iväg en del fåglar, idag gick vi med ett gäng änder till en liten damm en bit bort (centret ligger nära vad som mer eller mindre är ett naturreservat, vilket ju passar bra) samt släppte iväg en fiskmås. Jag ser fram emot första gången vi släpper iväg ett djur som jag har kunnat följa ett tag.
Torsdag kväll (7 juni)
Tre nya fåglar kom in ikväll: en duva, en kaja och en liten rovfågel. Michaël (en av veterinärerna) hade bett mig att ta en titt på rovfågeln eftersom han inte kunde vara kvar, det fanns därmed ingen på plats utom en äldre volontär som matar djuren på kvällen. När fåglarna kom meddelade hon mig. Jag placerade duvan och kajan i varsin bur med mat och vatten och kände runt bröstbenet på rovfågeln för att se om den var mager, vilket den var. Vassa klor försvårade det hela en del.
Det fanns ingen fungerande våg som inte var inlåst, så jag fick uppskatta mängden ORS (vätskeersättning) baserat på hur stor fågeln var – jag tittade på en del andra fåglar av samma storlek, utgick från hur mycket de vägde och gav 5 ml via sond. Jag var lite orolig för att det skulle bli svårt med sondmatning* i och med att det är en ny fågel samt att näbben är rätt vass, men den höll sig lugn. Jag gav den en bur med en skål vatten och en kyckling ifall den skulle vilja äta (rovfåglarna får små kycklingar, vi har en frys med diverse sådant och tinar efterhand). Hängde över ett skynke för att göra det lugnare för den, den var lite stressad när jag skulle undersöka den (naturligt nog) men verkade rätt lugn när jag satte in den i buren.
Jag väntade ett tag så att den fick lugna sig lite, sedan undersökte jag den mer noga, så att jag kunde ringa Michaël ifall jag fann något allvarligt. Fågeln har en skada på högra benet, ett stort sår, och kan inte stödja på det. Annars hittade jag inga fel, bortsett från att den är mager. I och med att jag inte hittade något värre och den var aktiv ringde jag inte (jag försökte tidigare när jag inte fick vågen att starta och han svarade inte). Någon av veterinärerna får undersöka den imorgon.
*Sondmatning av fåglar: en slang (sond) förs ner i halsen (det är viktigt att se till att den inte hamnar i luftstrupen) och genom denna sprutas mat eller annat ner i krävan. Det hela kan naturligtvis försvåras om fågeln samtidigt försöker bitas eller slita sig, så tidsåtgången varierar från fågel till fågel.
Fredag morgon (8 juni)
Det är en liten lärkfalk vi fick in igår, Falco subbuteo, och det verkar bara vara benet som är skadat. Enligt Michaël kommer den troligtvis att klara sig men lär i så fall få vara här länge i och med att det är ett stort sår. Ingen jättevanlig art, de får in kanske en var tredje år. Jag har inte sett den sedan igår men den tycks må relativt bra.
I övrigt kom Natalia, som jag delar rum med, i onsdags och har sin första arbetsdag idag. (Jag är ledig och ska passa på att tvätta och handla). Hon skulle ha kommit samtidigt som jag men den sändande organisationen i Moldavien hade något problem. Utöver oss två finns det tre långtids-EVS, också tjejer. Gala från Kroatien, Evridiki från Grekland och Helena från Estland. (Stavning av namn är för övrigt ofta chansningar). Sedan, om jag minns rätt, har vi tre anställda veterinärer – Raül, Michaël och Isabell. Utöver detta och en del övrig personal (t.ex. administration och liknande) finns det olika volontärer som kommer in då och då och hjälper till – folk i området som har engagerat sig samt folk som behöver meningsfull sysselsättning, t.ex. handikappade eller före detta brottslingar. Det finns dock inte mycket tid för samtal under arbetet (och alla kan inte engelska) så jag tror inte att jag kommer att lära känna så många utöver personalen och EVS-volontärerna.
Fredag eftermiddag (8 juni)
Vid lunch idag fick jag veta att falken är död. Den såg ut att må bra på morgonen, Michaël undersökte den och tvättade såret mm, men när han lite senare skulle ge ORS låg den livlös i buren. Antagligen en kombination av såret och stress. På det stora hela brukar en bit över hälften av alla djur som kommer in på centret kunna räddas och släppas fria. När rovfåglar kommer in är det ofta ganska illa ställt med dem, annars skulle de inte ha gått att fånga. Det känns ändå sorgligt.
Det blåser kraftigt ute, på väg tillbaka från mataffären behövde jag inte ta ett enda tramptag (jag fick till och med bromsa lite ibland) men vägen dit var jobbig och stundtals fick jag leda cykeln. Jag har lyckats navigera tvättmaskinen också (allt står på dutch). I övrigt tar jag det lugnt idag, det är mycket att lära och många nya intryck, så huvudet känns helt överfullt. När jag lade mig igår såg jag gapande gula näbbar så fort jag slöt ögonen. Dagen innan hade jag haft hand om IC-rummet (Intensive Care) och fågelungarna i inkubatorn där ska matas varje kvart. Deras näbbar är enorma jämfört med resten av kroppen.
Lördag (9 juni)
Idag var vi rätt många på förmiddagen, så på eftermiddagen var det inte lika fullt upp som vanligt. Jag fick därmed tid att fota en del. Så… fler bilder! :)
Söndag (10 juni)
Jag var ledig idag och Bart (äldre deltidsanställd med administrativ funktion) visade mig grannstaden Brugge, en medeltidsstad som är lite som ett levande museum. Det är en vanlig stad, folk bor och arbetar där, men ser man på byggnaderna är det som att gå runt i en film och mängden turister är överväldigande. Bart är lite av en lokalpatriot och kan mycket om staden, så det var ett lärorikt besök.
Måndag (11 juni)
Plötsligt har jag varit i Belgien i över en vecka. Tiden har flugit fram och även om det finns mycket att lära och jag fortfarande behöver fråga om mycket så känns det som att jag har kommit in i arbetet nu. Det känns bra, eftersom jag vet hur viktigt det är för centret att ha EVS-volontärer som har koll och som kan hålla koll på övriga volontärer. Ju fortare jag lär mig desto bättre med andra ord. Språket är lite av ett hinder ibland, saker står ofta skrivna på dutch. Vissa ord går dock att lista ut och återkommande ord såsom fågelnamn lär jag mig efterhand.
Torsdag (14 juni)
Det var meningen att jag skulle jobba hela dagen idag och vara ledig imorgon, men de hade ont om folk för imorgon så jag arbetar två förmiddagar. Plötsligt fick jag alltså eftermiddagen fri, och vädret var fantastiskt – soligt och varmt, en klar förbättring mot det gråmulna och blåsiga väder som annars råder här. Dessutom var jag ledig igår och fick tillfälle till att besöka biblioteket och låna ett par böcker – perfekt. Efter lunch idag cyklade jag och handlade lite, förberedde sedan en matsäck och gick upp på vallen.
Med vildrosor runt mig, havet framför mig, vinden i håret och doften av solkräm i näsborrarna satte jag mig i gräset med en bok, och så förflöt eftermiddagen. De enda gångerna min fridfulla läsning avbröts var när någon gick förbi och rastade en eller annan hund, utan undantag löskopplad. En av dessa hundar (stor och lite kamphundsliknande) tog min mössa som låg bredvid mig och sprang runt med den tills hundägaren ingrep, men inte ens det kunde rubba den behagliga känsla som en god bok i kombination med gott om tid och en härlig omgivning skapar. På väg tillbaka såg jag en fasan smyga runt bland vallmoblommorna vid sidan av vägen – en imponerande fågel, men trots upprepade försök kom jag inte nära nog för att kunna ta ett en bra bild av den.
På centret fick vi för ett par dagar sedan in en präriehund. Den hittades i det vilda men har uppenbart varit någons sällskapsdjur – dels är präriehundar ingen europeisk art, dels är individen i fråga tam. Jag fotade den lite en kväll men måste ha glömt att stänga buren, tydligen sprang den lös i rummet morgonen därpå. Den bet Michaël när han skulle fånga den. Som en slags kosmisk rättvisa smet en av trastarna när jag städade burar idag och flög runt i det rummet. (Inte samma rum som det med präriehunden). Högt i tak och gott som plats bakom burar och annat att gömma sig på, så det tog en hel del tid och ninjareflexer innan jag lyckades fånga in den igen.
Söndag (17 juni)
Dagens lärdom: underskatta aldrig en uggla. Den må vara liten och se lite komisk ut med sina stora ögon, men den är ett rovdjur och klorna är vassa som rakblad. När ugglor ska undersökas håller vi alltid fast benen, men när de ska bäras är det i vanlig ordning insvepning i handduk som gäller. Då jag skulle flytta en av ugglorna till en annan bur lyckades den få ut ett ben och bråkdelen av en sekund senare hade jag ett långt, blödande sår längs ett finger. Tack och lov var det inte så djupt, så jag tvättade det och lät det vara.
En annan upplevelse idag, också rätt speciell men mindre smärtsam, var att mata en fladdermus. Jag visste inte ens att vi hade en, men det har kommit in en nyligen. Den är ungefär lika lång som min tumme. För att mata den tar man en levande larv, drar loss huvudet och klämmer sakta ut innanmätet som fladdermusen kan slicka i sig. På detta vis satte den i sig tre larver i rad, vilket är rätt imponerande med tanke på hur liten den är.
Måndag (18 juni)
I de rum jag har haft hand om idag har det förutom uggleungen bara varit däggdjur – kaniner och igelkottar. Uggleungen ska matas några gånger varje dag, men kaninerna och igelkottarna äter själva och kan snart släppas fria. Två av igelkottarna har blivit överviktiga och går på diet, en av dessa är blind och kommer att få bo i någon frivilligs trädgård. Jag matade även fladdermössen – vi har fått en till, så nu är det två. Den nya är rätt aggressiv och försöker att bitas hela tiden. Båda har en skadad vinge. Eventuellt (men troligen inte) är de en sort som kan bära rabies, så det är bara att hoppas att de inte lyckas bita igenom handskarna… Rabies ska dock inte förekomma i Belgien så jag känner mig rätt lugn.
De vuxna ugglorna kan äta en liten kyckling hel, men för uggleungen måste varje kyckling först slitas i bitar för hand (att klippa isär den kan skapa vassa benkanter) och en del mindre ätbara delar tas bort. Sedan håller man fram en bit (t.ex. en vinge eller ett halvt huvud) med pincett, varpå uggleungen vildsint attackerar biten och äter upp den. Så fram med nästa bit tills kycklingen är uppäten.
I övrigt släppte vi ut fler änder – nu har vi inga änder kvar i burarna utomhus. Vi har dessutom bland annat fått in ett par igelkottsungar, kanske tre dagar gamla ungefär. De måste matas ofta, så Isabell får ta med dem hem så att hon kan mata dem under natten.
Onsdag (20 juni)
Vi har fått in lite mer än ett dussin ägg från rapphöns, och igår kväll kläcktes de. En fantastisk upplevelse att se de små ungarna komma ur äggen, ut i resten av världen för första gången. Som en födsel, men utan en trygg moder i närheten. Det är imponerande hur de klarar sig ändå, små självständiga varelser som pickar mat helt utan en vuxen förebild. Lite sorgligt också, för en värmelampa kan trots allt inte jämföras med en levande hönsmamma…
Tisdag (26 juni)
Nu när några veckor har passerat kan jag konstatera att mitt första intryck av mina medarbetare var korrekt – trevliga människor som jag trivs med. Långtidsvolontärerna bor i varsin lägenhet (delade badrum) ungefär en halvtimmes cykeltur härifrån, och även om det inte är enorma rum har de helt klart mer plats än jag och Natalia. I och med att det behöver finnas åtminstone ett par EVS-volontär på plats varje dag är vi aldrig lediga alla samtidigt, så om vi gör något tillsammans är det vanligen efter jobbet. Bifogar en bild från Evridiki på oss alla.
För övrigt, på tal om boende, har min och Natalias kyl gått sönder, så vi får försöka få plats med allt i den allmänna kylen. Kaffekokaren och vattenkokaren i köket har också fått försvinna efter ett antal strömavbrott. Ny kaffekokare finns, men ännu ingen vattenkokare.
En av igelkottsungarna lever fortfarande. Taggarna börjar bli vassa nu men än går den att hålla i utan handskar. Den bor i en kuvös i samma rum som uggleungen, så idag matade jag båda. Det är rätt olika upplevelser. Igelkottsungen ser nästan ut som en liten människa med sina små händer och fötter. Huden är grå, varm, skrynklig och hårlös och taggarna får den att se ut som en rebellisk tonåring. Den dricker sin mjölk med en sorts tafatt entusiasm som gör mig helt varm inombords.
Matning av uggleungen å andra sidan är snarare häftigt än gulligt. Den äter inte så bra just nu men attackerar desto hellre och har lärt sig att använda sina klor. Oftast spottar den ut de kycklingbitar jag så noga har förberett. Jag tycker om att mata den, men att gå direkt från att ge mjölk till en rultig igelkott till att för femtioelfte gången plocka upp kycklinginälvor och dingla med dem framför en uggla är ett skutt som jag ännu inte lyckats bemästra. Känslorna skär sig. För att ta en liknelse med smaker: lasagne är gott och choklad är gott, men jag skulle känna mig ytterst tveksam om någon bjöd mig på lasagne med chokladsås till.
Ett annat exempel på känslomässig ambivalens är de möss vi har skaffat för att lära en annan uggla att jaga. Ugglan i fråga har växt upp här på centret. För att ge den övning införskaffades nyligen fyra små vita möss av den typ som vanligen används i laboratorier. De är jättesöta, och eftersom de inte är vilda (och ändå ska ätas upp) är det tillåtet att gosa med dem. I detta nu befinner sig två av dem i en bur med en uggla och kommer möjligen att möta sitt öde redan inatt. Det känns lite ironiskt att ägna så mycket tid åt att rädda vissa djur medan andra blir mat, men jag får väl trösta mig med att ett öde som försöksdjur antagligen inte hade varit att föredra.
Tisdag kväll (26 juni)
Satt och klappade präriehunden och pratade med Michaël då den plötsligt och utan förvarning bet mig. Hårt. Höger lillfinger och den högg som om det var en morot. Nåja, helt utan förvarning kanske jag inte kan säga i och med att den bet Michaël i tummen för någon vecka sedan, men jag blev ändå rätt förvånad. Det blödde ordentligt (och blöder antagligen fortfarande under kompressen, det tycks vara rätt djupt) så vi gick över till det rum där vi vanligen opererar och medicinerar djur för att desinfektera och lägga om såret. Chansen för att få ett sår må vara större på ett ställe som det här, men å andra sidan är det inte långt till medicinsk utrustning. Trots mängden blod och det faktum att det naturligtvis gör ont kan jag inte göra mycket annat än att rycka på axlarna och skratta åt mig själv… Att ett djur är keligt och fint är ingen anledning till att inte vara vaksam, vilket jag borde ha lärt mig vid det här laget.
Lördag (30 juni)
Idag hade vi en avslutningsfest för Helina. Beachbar, solnedgång. Hon åker tillbaka till Estland den 6 juli efter att ha varit här nio månader. Det känns sorgligt att jag antagligen inte kommer att se henne igen efter det. Bortsett från det var det en härlig kväll, lagom sval och med dels kvällshimlens eldiga färger, dels senare fyrverkerier på avstånd i samband med någon konstinvigning. Evridiki tog fantastiska bilder, jag bifogar en (jag och tre andra framför havet).
Söndag (1 juli)
Halvvägs… Jag kan knappt tro det, tiden har gått så fort. Två månader känns alldeles för kort. Juni månad har varit full av upplevelser och känslor. Arbetet i sig har både mer och mindre spännande delar (där städning är ett exempel på de senare). De intressanta delarna väger helt klart upp, likaså känslan av att bidra. Dessutom är det väldigt varierande, allt beror på vilka djur vi har för tillfället. Utöver arbetet är det speciellt i sig att bo i ett annat land. Visserligen är kulturskillnaderna inte så stora som om jag hade åkt till andra sidan jorden, men det är ändå annorlunda – annat språk, annan matkultur, annat väder, annan natur… (jag måste erkänna att jag längtar efter en ordentlig granskog.) Dessutom är det första gången jag inte bor hemma, så det är lite som att testa vingarna, som en förberedelse för studentlivet. En härlig upplevelse på det stora hela.
Ändå är det människorna som är det bästa. Utan dem skulle arbetet bli frustrerande istället för inspirerande och vistelsen utomlands en ensam historia. Jag har lärt känna många, både EVS-volontärer och andra, och vi har väldigt kul tillsammans. De är också en anledning till att två månader känns för kort, jag vill inte åka ifrån dem. Visserligen längtar jag tills jag får se nära och kära hemma igen, men samtidigt vill jag stanna kvar här längre. Dagarna flyger iväg och det är bara en månad kvar tills jag lämnar VOC, kanske för alltid.
Söndag/måndag (1-2 juli)
Igelkottsungar med nattmatning igen, inatt var det min tur. Mjölk vid nio, elva, tre och sju. Inte mycket sömn med andra ord. Tack och lov är jag ledig både söndag och måndag. De är otroligt söta, men jag kan inte uppskatta dem riktigt lika mycket klockan tre på natten.
Tisdag (3 juli)
Idag gick vi på en guidad strandtur tillsammans. Mest snäckor och musslor, krabbor, vi såg även en giftig fisk och en sjöstjärna. Mycket intressant information. Efteråt cyklade några av oss in mot centrum för pommes frites och badminton vid havet – ovanligt vindstilla idag.
Onsdag (4 juli)
”Du är nu ANTAGEN till den webbaserade kursen DA2002 Introduktion till programmering och datalogiskt tänkande, 3 hp, anmälningskod 51581, vecka 27-32, vid Stockholms universitet.”
Jag är härmed deltidsstudent efter ett rätt så spontant beslut för ett par veckor sedan. Jag fick ett mail som gjorde reklam för kursen, samma kväll anmälde jag mig (sen anmälan) och idag kom antagningsbeskedet. Det hela är inte riktigt lika vanvettigt som det låter, jag har funderat på något liknande förut (introduktionsbok, guide på nätet el. dyl.) och har ändå tid över någon kväll då och då. Faktum är att jag i dagsläget redan är klar med större delen av kursen – kursmaterialet var tillgängligt även innan antagning och är väldigt grundläggande, så tidsåtgången är inte så stor.
På centret har vi fått in en ung sparvhök – en fågel jag velat se sedan först jag läste Trollkarlen Från Övärlden för många, många år sedan. Vacker fågel, verkar vara skadefri. Jag har även assisterat vid röntgen av ett antal fåglar under eftermiddagen/kvällen – vi har inte utrustning här utan lånar in det då och då. Skyddsdräkt mot strålningen, jag höll fåglarna och Raül siktade med röntgenapparaten. Intressant arbete, och naturligtvis väldigt användbart för att avgöra fåglarnas chanser. Några fick avlivas då deras skador omöjliggjorde ett naturligt liv. Ett par fiskmåsar hade kulor i sig – att någon på fullt allvar kan skjuta på fiskmåsar bara för att personen i fråga ogillar dem är något jag finner absurt och nedslående. Å andra sidan anser de som gör sådant säkert att det är absurt att röntga och behandla måsarna i fråga – personligen ser jag det som upplyftande. Tro på mänskligheten återbördad igen.
Inte relaterat till arbetet här men av stor personlig betydelse: CERN har idag publicerat den troliga upptäckten av Higgs boson. För att vara mer specifik en partikel runt 125-126 GeV – det kan vara något annat men i så fall är det något ännu mer exotiskt. I vilket fall tyngsta bosonen någonsin. Woohooo!
Har inte uppdaterat på ett tag, så det blir lite ketchupeffekt med en massa text och foton på en gång nu. För övrigt: det blir mest bilder på de mer ovanliga fåglarna, men jag skickar med en bild på en ung fiskmås också för i ärlighetens namn har vi mest fiskmåsar och duvor här. När jag har tid någon dag ska jag försöka göra dessa mer vanliga arter rättvisa och ta fler bilder på dem.
Torsdag (5 juli)
Släppte iväg en uggla på kvällen. Den cirklade runt ovanför oss ett tag och försvann sedan in bland träden. Hoppas att den får det bra. Bifogar bildserie.
Fredag (6 juli)
Min 20-årsdag idag, så tonåren är härmed för evigt förbi. Gratulationer etc. från övriga här, bortsett från detta en ytterst vanlig dag – jag var ledig så jag passade på att handla och tvätta. Mamma och Agnes (en av mina systrar) kommer till Belgien om några dagar på en minisemester så vi får väl fira lite då, samt framförallt när jag kommer tillbaka till Sverige.
Lördag (7 juli)
Dramatisk inledning på mitt 21a levnadsår: en attackerande häger. Bokstavligen talat nära ögat, men ingen allvarlig skada skedd. För att se det positivt: kul att den tycks må bättre – igår var den väldigt svag och låg mest och kurade ihop sig i ett hörn av buren.
Måndag (9 juli)
Vanligen har short term-volontärer ingen on arrival training, men i vårt fall hölls det en idag som vi kunde komma på. Inte direkt on arrival, men ändå intressant. Jag och Natalia åkte in till Bryssel och tillsammans med två andra short terms fick vi information om EVS och Youth in Action samt hade en del aktiviteter och övningar under dagen. Bland annat gick vi runt i staden på egen hand i en och en halv timme med uppdrag att (bland annat) prata med folk, lära oss något om en valfri del av Belgiens kultur samt ta med oss en historia tillbaka från någon vi mött.
Jag och Natalia gick först till en slags guideinrättning som delade ut gratis kartor. Jättetrevliga och pratsamma människor där, så vi passade på att ställa en del frågor. Det visade sig också att de precis skulle hålla en gratis stadsvandring så vi gick med ett tag, men kunde inte följa med på hela eftersom vi skulle tillbaka till kontoret och möta de andra igen. Pratade med lite förbipasserande på tillbakavägen, och min franska kom till användning. Kul övning.
På kvällen fick vi in en räv. Inte något vi vanligen tar in, men detta är ett specialfall. Den är inte skadad och ska bara vara här tillfälligt. Ung men inte en unge, gömmer sig mest. Tydligen hade den gått bärsärkargång på någon skyddad liten ö och massakrerat en hel del fågelliv, så för övriga fåglars säkerhet samt för dess egen (arga jägare) flyttades den därifrån. Om några dagar ska den flytta till ett annat center, senare antar jag att den kommer att släppas fri på någon lämplig plats.
Onsdag (11 juli)
Idag kom mamma och Agnes, så jag slutade en halvtimme tidigare och åt middag med dem. Dessutom har det beslutats att räven är gammal nog för att klara sig själv, så på kvällen åkte vi tillsammans med andra från centret till ett lämpligt fält och släppte ut den. När Michaël skulle hämta den ur buren utomhus hoppade den ända upp till taket via olika hyllor och andra utstickande saker – den kom närmare tre meter upp i luften på några sekunder. Det tog ett tag innan han lyckades manövrera in den i transportburen. Då vi sedan släppte ut den for den ur buren likt en orange blixt, ut över fälten i skymningsljuset. Jag har inget skarpt foto, men ett vackert minne.
Pappa skickade med en bok om kvantmekanik som födelsedagspresent, och jag fick jordgubbar från trädgården hemma. Det känns nästan konstigt att prata svenska igen, det låter lite ovant. Alla här envisas med att säga att det är ett språk med en språkmelodi som går upp och ner hela tiden, men jag har aldrig tänkt på det själv förut.
Torsdag (12 juli)
Visade centret för mamma och Agnes på förmiddagen – de såg en del igår kväll också. Det är ett väldigt besöksvänligt center, med god insyn från ovanvåningen i alla rum. När jag jobbar själv kan det vara lite irriterande att när som helst kunna ha publik, men idag var det praktiskt. Både mamma och Agnes fick prova att mata fåglar igår. En sen lunch/middag och eftermiddagen i Oostende, därefter gick vi runt och tittade i affärer, fikade och pratade. Vi tog en tur till Fort Napoleon, ett gammalt fort, men det var nära stängningsdags så vi gick inte in. Plockade snäckor på stranden tillsammans.
Fredag (13 juli)
Idag besökte vi Brugge. Jag hade med karta och en beskrivning av en lämplig rutt från Bart, i princip samma väg vi tog när jag och han var där. Vädret var bra, liksom igår – ett mirakel med tanke på hur regnigt och blåsigt det vanligen är. Vi tog en båttur, staden är som ett halv-Venedig med kanaler hit och dit. Vi beskådade också en Michelangelostaty som finns i en av kyrkorna och gick allmänt runt och turistade. Staden var lika vacker som förra gången. Mötte Bart av en slump när jag visade den restaurang han visat mig förra gången. Pratade lite, han guidade oss till en annan restaurang med ett utbud som passade Agnes bättre.
Lördag (14 juli)
Bryssel idag, återigen klassiskt turistiskt kringvandrande samt idag även jakt på souvenirer för mammas och Agnes del. På kvällen åkte jag tillbaka till Oostende medan mamma och Agnes stannade på ett hotell, de flyger tidigt på morgonen imorgon. Ledsamt att behöva säga hejdå igen, men om ett par veckor ses vi ju igen. Deras besök har varit som en liten semester för mig, kul att känna sig som en turist ett tag nu när jag ändå är i ett annat land.
Söndag (15 juli)
Ledig idag och imorgon, tog det mest lugnt idag. Hade tänkt handla men alla mataffärer är stängda på söndagar. Vi har fått in näbbmusungar (igår) samt tronfalksungar (idag). I båda fallen: hur sött som helst. Jag ser fram emot att se dem växa. Sparvhökungen har redan gått från dun till fjädrar och har flyttat till en större bur. Medan den fällde sitt dun virvlade det runt vitt fluff i hörnen av rummet, som efter ett kuddkrig med trasiga kuddar. Tornfalksungarna (tre) är ännu fluffigare så när de väl växer upp blir det väl ett smärre dunoväder.
Jag passade på att gå runt och fota en del. Som jag tidigare lovade har jag försökt göra duvor och måsar rättvisa. De får en egen uppdatering efter denna.
Duvor och måsar
Duvor och måsar står tillsammans helt klart för en majoritet av de fåglar vi har. För närvarande har vi uppskattningsvis runt hundra måsfåglar, antalet duvor vet jag inte men gissningsvis aningen färre. Ändå har foton och text mest ägnats åt de mer ovanliga patienterna. Jag kan dock lugnt säga att sedan jag kom hit har jag lärt mig att uppskatta både duvor och måsar mer än innan, och här kommer några anledningar.
Duvor
För det första: hur många har faktiskt sett en duvunge? Fåglarna i fråga syns på varenda gata i varenda stad, men tycks klona sig snarare än lägga ägg då de alla är vuxna. De kläcks dock precis som alla andra fåglar, och duvungar är både fula och söta på samma gång. I stort sett nakna, blinda och hjälplösa. Till skillnad från exempelvis rapphöns, som äter på egen hand direkt efter kläckningen, måste de duvungar vi får in matas med sond. Det tar mer tid, men vi har bara ett par stycken. De flesta duvor vi får in är vuxna.
De vuxna duvorna är otroligt tåliga och tacksamma patienter. De kan komma in med skador som skulle ha tagit död på en fågel av en annan art och ändå repa sig på några veckor. Imponerande. Dessutom är de relativt harmlösa att hantera, vilket underlättar arbetet. Fåglar såsom havssula, häger och även fiskmås kan orsaka en hel del skada med sina vassa näbbar, rovfåglar såsom ugglor har vassa näbbar och framförallt extremt vassa klor medan papegojor (vi har haft några bortflugna sådana) har tillräckligt med kraft för att kunna bita av ett finger. Duvor är inte heller små och snabba som de sångfåglar vi har, så de är lättare att fånga och hålla. Trots mängden duvor tar de alltså inte så mycket tid i anspråk, utom då de måste sondmatas. De är också variationsrika, med tamduvor, turkduvor och ringduvor i olika färger. Deras läten är betydligt mer hemtrevliga än många andra fåglars.
Måsar (eller mer allmänt: måsfåglar)
Måsungar är inte fulsöta som duvungar utan helt enkelt rakt av söta: gråprickiga dunbollar som piper i kör efter fisk. Jag tar med en gammal bild efter som de alla är ungfåglar snarare än ungar nu. Ungfåglarna är fortfarande gråprickiga, men betydligt mer skräniga och mindre fluffiga. De vuxna individerna däremot är väldigt vackra – med olika teckning beroende på vilken sorts måsfågel det är men alltid med samma stolta och högdragna ansikten. De är inte lika ofarliga som duvorna, tvärtom kan de sträcka på halsen förvånansvärt långt och hugga till och de bits även hårt. När de inte är svaga av sjukdom eller skador kämpar de ordentligt när man håller fast dem – även de ungfåglar som växt upp hos oss.
Vi har ungfåglarna i en stor bur utomhus, och på ett tak vid buren sitter några par av vilda fiskmåsar. Dag ut och dag in, i sol, vind och regn. Vissa kanske är de riktiga föräldrarna, andra kanske har adopterat ungfåglar som sina egna. I naturen kan barnlösa par tydligen ta över uppfostran av andras ungar. Ingen vet hur det ligger till, men varje år kommer det vuxna fiskmåsar och vakar över de små. Alltid samma sorts måsfågel som de vi har ungar av. Då vi går ut med mat skriker de och kretsar runt i luften ovanför buren. Även om det råkar vara ett nät i vägen finns det någon form av familjeband – adopterat eller biologiskt – och ungfåglarna står under deras beskydd.
Tisdag (17 juli)
Tillbaka till arbetet efter min lilla semester, massor av igelkottsungar i olika storlekar att mata. Hjälpte även till med röntgning i kväll igen. Ännu en fiskmås med kulor i sig, en del brutna vingar och ben hos andra fåglar. På plussidan, den sparvhök vi fick in nyss (en vuxen den här gången) har inga brott. En kanin som vi har haft länge och som har haft varbölder på ryggen fick genomgå en smärre operation där innehållet i bölderna tömdes – det såg precis ut som att klämma tandkräm ur en tandkrämstub.
Vi hade även en igelkott som ensam utgör det underligaste jag sett hittills. Den kom in idag, tydligen, och de hade tänkt avliva den. Personen som kom med röntgenutrustningen trodde dock att den kan ha en liten chans att överleva, även om hon underströk att den är liten. Igelkotten i fråga var – jag överdriver inte – rund som en fotboll. Hennes gissning var att det är ett hål i strupen så att den i princip blåser upp sig själv när den andas, luft samlas under huden. Den omedelbara lösningen var bokstavligt talat att punktera den, dvs. att med en liten kanyl sakta släppa ut det mesta av luften. Smärtstillande samt eventuellt upprepad punktering framöver, om skadan är tillräckligt liten kan den läka av sig själv. Igelkotten såg i alla fall betydligt piggare ut efteråt.
Onsdag (18 juli)
Raül berättade att han har punkterat igelkotten igen idag och att den äter själv. Bara att hoppas.
Söndag (22 juli)
Idag och igår var vi inte tillräckligt många, så vi fick jobba över en timme för att få klart allt. Det får bli ett par timmar ledigt som kompensation någon annan dag. Fullt upp alltså och lite småstressigt då och då med allt som ska göras, men nu när helgen är slut kommer det att bli bättre i och med att fler lokala volontärer kan komma. I fredags besökte jag, Natalia och några andra en festival i Gent som pågår runt tio dagar varje sommar. Musik på olika scener i staden samt på gatorna, folk ute och dansar hela nätterna. Väldigt kul, men det innebar också att igår hade jag bara sovit en timme.
Fotbollsigelkotten mår bra nu och är inte längre fotbollsformad. Tog ett foto på den nyss som får komplettera bilden på punkteringen. Vi har också släppt iväg en del fåglar sen sist, bland annat den sparvhök som kom in som unge. En av de sjöfåglar vi släppte iväg bestämde sig för att ta en promenad upp till Galas huvud först. Det har varit sol några dagar och ska vara det ett par dagar till. Hurra!
Onsdag (25 juli)
Var ledig idag, men hjälpte till då vi tvättade en havssula som vi har haft ett tag. Innan den kan släppas fri måste den vara helt ren för att vara vattenavstötande. Ett belgiskt TV-team var på plats och filmade, de ska filma frisläppningen också och det hela kommer att sändas någon gång i januari. Brent höll huvudet, jag höll kroppen och Michaël tvättade och berättade. Ett blött men kul jobb, och skillnaden i färg före och efter tvätt var rätt stor.
På kvällen lite avsked för mig och Natalia på stranden. Om mindre än en vecka är jag tillbaka i Sverige, vilket känns vemodigt och konstigt. Är i skrivande stund (torsdag) fullproppad av blandade känslor – ledsen över att åka ifrån alla här, glad över att snart träffa familj och pojkvän i Sverige igen, lite oroad över allt som ska göras som jag hittills inte tänkt så mycket på – att hitta bostad inför universitetet till exempel. Glad över att ha haft möjligheten att arbeta här, fast jag kommer att sakna det när jag åker härifrån… Många här hade jag velat lära känna ännu bättre, personer som jag inte lär träffa igen – men som jag åtminstone fick träffa i första taget.
Fredag (27 juli)
Idag släppte vi iväg havssulan. Vi stod ett bra tag och väntade på att den skulle ge sig iväg, kameramannen outtröttligt siktande med kameran ifall den skulle lyfta. Den flög dock inte iväg alls utan flaxade ner till vattnet och paddlade iväg bland vågorna istället. I och med att den kunde simma mot vågorna är den stark nog och vattenavstötande nog för att klara sig själv, så den lyfter väl senare när den kan eller vill – vindarna ute till havs är bättre. Men det hade varit kul att se den flyga.
Vi har också fått in två nya rävar som ska släppas iväg imorgon – de kom medan vi var ute och släppte iväg havssulan och gömmer sig för det mesta. Jag såg en av dem genom köksfönstret. Ung, otroligt vacker.
Sista dagen jag träffade Michaël, han är ledig några dagar från och med imorgon. Trist att behöva säga hejdå, ett första avsked av många fler. Med dagens sociala nätverkande hit och dit går det i alla fall att hålla kontakten, vilket väl räddar mig från att deppa ihop helt över alla jag åker ifrån här.
Lördag (28 juli)
Min sista arbetsdag idag, hade rummet med igelkottar. Allt jag gjorde ackompanjerades av ett litet ”sista” i mitt huvud – sista buren jag städar, sista matskålen jag diskar, sista igelkotten jag ger mjölk… Vissa ”sista” kommer jag naturligtvis att sakna mer än andra, men på det stora hela kommer jag att sakna arbetet här massor.
Efter jobbet grillade vi på takterrassen, en härlig kväll med perfekt väder. Vårt grillkol ville inte riktigt ge bra glöd så vi använde lite av det träströ vi har i igelkottsburarna för att få fart på det hela – det brann hur bra som helst och maten var räddad. Efter att ha ätit åkte vi och vi släppte iväg rävarna. De båda hoppade iväg i det långa gräset i ungefär samma riktning, så de kanske håller ihop ett tag, vem vet? Vi testade också att släppa iväg en tornuggla, men den flög inte så bra så vi fångade in den igen – det får bli ett nytt försök senare.
Söndag (29 juli)
En rovfågel, möjligen duvhök, kom in idag vid lunchtid. Fick sys en hel del men inget brutet. Fantastiskt imponerande varelse, den största rovfågel vi haft under min tid här. Jag hoppas att den kommer att kunna släppas fri. Och på tal om rovfåglar: tornfalksungarna har verkligen förändrats! Istället för vitt dun har de nu en vacker fjäderdräkt i olika bruna nyanser. De äter helt själva och får varsin hel men öppnad kyckling.
Tisdag (31 juli)
Resdag idag. Röjde upp det sista (lade sängkläder i tvätten, placerade oanvända matvaror i köket till allmänt bruk etc.) men hade packat i princip allt igår. Hjälpte till att mata en av de nya igelkottar vi fått in samt den nya rovfågeln, som inte äter själv. Vid lunchtid var det dags att ta farväl av de flesta. (Evridiki fick jag säga hejdå till igår, hon jobbade inte idag.) Fick skjuts till tågstationen och kände mig helt tom inombords i bilen. Landade i Sverige vid åttatiden, fortfarande med ett slags vakuum inuti mig efter att ha åkt ifrån allt och alla som mitt liv kretsat runt i två månaders tid.
Jag är otroligt glad över att ha fått chansen att uppleva den här sommaren i Belgien. För två månader sedan skrev jag: ”De som jobbar här är utan undantag trevliga människor, det är i alla fall det intryck jag fått hittills. /…/ På det stora hela tror jag att det kommer att bli en spännande och härlig sommar.” Det har besannats tusen gånger om. Jag har växt inombords, fått nya erfarenheter och lärt känna fantastiska människor. Efter dessa två månader är jag en annan person än jag var innan, och min EVS-sommar är något jag alltid kommer att minnas.
Vi tackar Linnéa för alla fina dagboksinlägg!/Eva på NC